om ilskan och om det som är bra ändå

På sistone har jag känt mig så arg. Uppdämt arg. En sakta puttrande ilska som till slut kokar över och bara måste ut. Det går liksom att titta åt så många olika håll nu och ändå upptäcka skit, och jag blir trött på det. Jag trodde att jag var en såndär sansad typ. En person som äger språket och som därför kan diskutera saker tills allt blir bra. Övertyga med ord och inte med handling eller ens med högljudd röst. Men så befinner jag mig här, i ett sinnestillstånd där jag förmodligen skulle ha sprutat eld om jag bara kunde det. Eller i alla fall en liten rökpuff för att få uppmärksamheten. Men det finns många som säger det som behövs bättre än vad jag kan. Hej hej vardag som säger det med både text och bild nedan.
 
Eller Hanapee som säger det med ännu en text.
 
Men hörrni jag orkar inte vara bara neggo. För samtidigt som det finns en massa skit vart man tittar så finns det också en väldig massa sånt som är bra. Matias Varelas sommarprat i P1, t.ex. Jag lyssnade på honom på vägen hem från jobbet idag och blev liksom glad in i hjärtat. Jag älskade hans röst och älskade allt han sa och mot min vilja drogs jag med i stämningen i alla power ballads han spelade. Lyssna! 
1 kommentar

klokheter

Fascismen är underbar.  Om vad barndomsfavoriten från Disney har med faschism att göra, funnen hos Sandra häromdagen, skriven av Andrev Walden. Den kanske verkar lite för extrem i början, men läs vidare! Det kanske är jag som levt under en sten fram till nu, men jag fick verkligen nåt slags uppvaknande kring Lejonkungen när jag läste det. Visserligen var det ett tag sedan jag började favorisera Studio Ghibli framför det mesta av Disney, och jag kan ärligt säga att jag alltid typ tyckt synd om hyenorna i Lejonkungen. Men det här var liksom en ny nivå. Vet inte om jag nånsin kommer uppskatta den filmen på samma sätt igen. 
 
 
Men du är ju en vit cis-kvinna, varför tar du illa upp? 
Om dåliga grejer som kommer ut ur alltför många munnar, träffsäkert skriver av min fina vän Anneli. Önskar att jag oftare, eller i alla fall då och då, själv orkade skriva lika bra om viktiga saker. 
 
 
Några av de bästa/mest intressanta/roligaste avsnitten av Filosofiska rummet som jag lyssnat på på sistone. Inte läsning direkt, men det får vara med ändå:
 
1. Cioran och pessimismen - kloka människor om kloka saker, som samtidigt också blir väldigt komiskt. 
 
2. Äta djur - kanske onödig predikan för redan frälst person för min egen del, men intressant vilket som. 
 
3. Det ligger i deras kultur - Väldigt tänkvärt avsnitt om att kritisera, eller inte kritisera, olika kulturer och normer. 
 
 
Naausica från Vindarnas dal. Från Studio Ghibli förstås. Jag såg om den häromdagen och berördes lika mycket, om inte mer, som vid första titten. Naausica är helt klart bästa heroinnan jag vet, i alla fall just nu. Liksom post-apokalyptisk supergrym praktiskt lgd vindseglare/tronarvinge/pacifist/rädda-världen-hjälte allt i ett.
0 kommentarer

en död nära, 150 000 långt bort

Förra veckan blev K sjuk i influensan, och i fredags var också jag i sjukdomens grepp. Och som om inte influensa är tråkigt nog i sig inträffade det den här gången samtidigt som ett författarevent med Jonas Hassen Khemiri på stadsbiblioteket. Jag tänkte länge att jag skulle orka gå ändå, men det hade bara varit egoistiskt. Precis som en av mina barndomsbok-karaktärer kan jag se tidningsrubrikerna framför mig. FANGIRL BORTOM KONTROLL SPRIDER LIVSFARLIG SMITTA - KÄND FÖRFATTARE NÄRA ATT AVLIDA. 
 
Dessa saker visade sig dock vara ingenting, för samma dag fick mamma och pappas gamle katt Nisse somna in. Han var ganska gammal för att vara katt, och alla är ju dödliga, så man kan tro att vi skulle ha varit förberedda. Men det var vi inte, inte alls. Han har liksom varit så frisk och så mycket av en jävlar-anamma-katt att jag trodde han skulle finnas för alltid. Det svindlar när jag tänker på att nästa gång jag kliver innanför dörren hem-hemma så kommer han inte att vara där. Kommer aldrig mer att vara där. Döden är en realitet och en overklighet på samma gång.
 
Och så dagen efter då. När K visar mig nyheten om att 150 000 pingviner har svultit ihjäl pga av ett j-vla isblock som blockerar deras mat. HUNDRAFEMTIO TUSEN. Döda. Borta. Och resterande antal pingviner av kolonin (10 000), förväntas vara döda inom 20 år om inget ändras med isblocket. Jag förstår om ni inte förstår hur ledsen det här gör mig. Av helt egoistiska skäl skruvades också min klimatångest upp några steg igen, efter att ha legat på lågvarv ett tag. Helt plötsligt måste minska mitt resande, mitt konsumerande och att diska för hand med kranen rinnande. Samtidigt som min nästa reaktion är en intensiv längtan efter att tröstshoppa. Det är inte lätt att vara människa, eller pingvin, i den här världen just nu. 
 
Men, on the bright side: Vi har tulpaner hemma, de ljusgula dubbla jag köpte förra söndagen står sig ännu. Jag har återpptäckt hur himmelskt gott det är med kylskåpskall apelsin avnjuten i klyftor, och så har jag återupptagit mitt läsande igen efter några veckors lässvacka. Läser just nu Tove Jansson - Arbeta och älska, som en är en biografi om henne jag fick i julklapp. Maken till inspirerande kvinna finns knappt. Jag beundrar henne oerhört. 
 
2 kommentarer