monomani

I januari läste jag äntligen Sami Saids Monomani, som stått på min läslista sedan jag läste hans debutroman Väldigt sällan fin.  P2260007När jag hade läst Väldigt sällan fin skrev jag bl.a. såhär på min dåvarande blogg: "Sammanfattat betyg blev 4 av 5 möjliga stjärnor och även om det kanske inte är den starkaste 4:a jag utdelat i mitt läsliv så tror jag att jag med stor sannolikhet kommer att vilja läsa mer signerat Sami Said.". Och det visade ju sig stämma ganska väl. Monomani fick också 4 av 5 i betyg av mig, med ungefär samma sidokommentar som Väldigt sällan fin.
 
När man berättar om Monomani för andra låter det lätt lite futtigt. "Den handlar om en kille som isolerar sig för att försöka skriva sin första roman".P2260008Jaha? Men Monomani är så mycket mer än det. P2260015T.e.x den här beskrivningen av romanfigurens pappa. Hur kan man berätta så mycket om någon, med så få ord?P2260010 Eller detta, som behandlar en tanke som jag aldrig skulle ha kommit på att tänka själv. Det är nog en av de saker jag älskar allra mest med böcker. Att de ger en tillträde till andras tankar. Finns det egentligen något mer intimt än det?
P2260017
Precis som i debutromanen har Sami Said krupit in under skinnet på mig med sina ord och det är inte helt lätta att skaka honom av sig. Tack, Sami Said. Tack för dina tankar. Och på återseende.
0 kommentarer