om ilskan och om det som är bra ändå

På sistone har jag känt mig så arg. Uppdämt arg. En sakta puttrande ilska som till slut kokar över och bara måste ut. Det går liksom att titta åt så många olika håll nu och ändå upptäcka skit, och jag blir trött på det. Jag trodde att jag var en såndär sansad typ. En person som äger språket och som därför kan diskutera saker tills allt blir bra. Övertyga med ord och inte med handling eller ens med högljudd röst. Men så befinner jag mig här, i ett sinnestillstånd där jag förmodligen skulle ha sprutat eld om jag bara kunde det. Eller i alla fall en liten rökpuff för att få uppmärksamheten. Men det finns många som säger det som behövs bättre än vad jag kan. Hej hej vardag som säger det med både text och bild nedan.
 
Eller Hanapee som säger det med ännu en text.
 
Men hörrni jag orkar inte vara bara neggo. För samtidigt som det finns en massa skit vart man tittar så finns det också en väldig massa sånt som är bra. Matias Varelas sommarprat i P1, t.ex. Jag lyssnade på honom på vägen hem från jobbet idag och blev liksom glad in i hjärtat. Jag älskade hans röst och älskade allt han sa och mot min vilja drogs jag med i stämningen i alla power ballads han spelade. Lyssna! 
1 kommentar
Marinda

Så bra inlägg! *gillar*

Svar: Tack:)
lisamariesvarld.blogg.se